patrik blogg

Andy Murray – halvskadad och sliten.

Rafael Nadal – trött och uddlös.

Suveräne världsettan Novak Djokovic – en värnlös skugga av den spelare som dominerade världstennisen och tour-säsongen så brutalt fram till och med US Open.

Att tre av de fyra dominanterna i toppen är utslagna ur ATP-slutspelet redan efter gruppspelet borde ge de styrande herrarna i ATP-organisationen en del att fundera på inför framtiden.

Kanske börjar de nu inse att säsongen måste kortas ordentligt och att slutspelet ska avgöras i slutet av oktober och inte i slutet av november. Dels för att man ska få ett värdigt slutspel, där toppspelarna både orkar och vill anstränga sig för att prestera väl, och dels för att ge spelarna en rättvis chans att både vila och bygga upp sig inför den kommande säsongen.

Som det är nu har alltså en hel del av toppspelarna enbart tre–fyra veckor på sig att växla upp inför en ny säsong. Hur man både ska hinna vila/ha semester och stenhårt bygga upp sig med fysträning och vanlig tennisträning under denna korta tid är ett problem som förmodligen inte ens den skarpaste hjärna kan hitta någon lösning på.

Att ATP-styret vidtagit en del åtgärder för att korta säsongen två–tre veckor under de kommande åren är inte obetydligt, men ändå inte tillräckligt kraftfullt för att en gång för alla få slut på tjafset från spelarna och minska skaderisker och utbrändhet.

Att många av de bästa och för tennisen mest kommersiella spelarna enbart har tre–fyra veckor på sig att ladda om batterierna från en slitsam säsong till en annan ökar dessutom risken att de drabbas av skador och trötthet redan under inledningen av den nya säsongen. Det är alltså inte bara i slutet av säsongerna som den här risken är överhängande.

Därför har vi också en tour med turneringar som alltför ofta drabbas av återbud från säljande toppspelare.

Det finns de som viftar bort spelarnas krav på kortare säsong med argumentet att spelarna under sin ledighet ändå ställer upp i penningstinna jippotävlingar för att dra in lite extra kosing.

Den reflektionen är inte helt gripen ur luften, men håller ändå inte för att ge spelarna fel i kraven på längre ledighet från den reguljära touren.

Hur ska man då kunna korta säsongen så mycket att ATP-slutspelet avgörs i slutet av oktober?

Ja, jag har ingen patentlösning. Sanningen är väl den att det inte finns någon lösning på problemet med nuvarande upplägg. ATP-touren består helt enkelt av för många turneringar och spelveckor, och att stryka bort en del av dessa är både hjärtlöst och svårt med tanke på gällande kontrakt och ofta vacker historik.

En alternativ lösning vore kanske att göra om rankingsystemet och inte kräva att toppspelarna måste ställa upp i åtta av de nio Masters 1 000-turneringarna (enbart Monte Carlo är frivillig).

Men då protesterar ledningen för dessa. För tänk er till exempel en upplaga av Italienska mästerskapen i Rom utan Nadal, Federer eller Djokovic på startlinjen. Risken för publikbortfall är uppenbar. Och risken för ”rumphuggna” Masters-tävlingar lite varstans i världen är lika överhängande.

Så vill vi ju heller inte ha det!

Det förefaller lättare att lösa ett sudoku av högsta svårighetsgrad än att få ordning på tennistourens komplicerade vindlingar.