Den infekterade finalen

Med vetskap om att Robin Söderling fått kämpa sig fram till segrarna i sina tre matcher före finalen och det faktum att Nicolas Almagro sedan ett halvår tillbaka har börjat bruka allvar med sin tennis, borde man kanske tippat en annan utgång av herrfinalen i Swedish Open.

Söderling lyckades inte heller i finalen komma upp i ”maximal” spelnivå, även om jag tycker att han gjorde en förhållandevis bra match. Dock var han alldeles för generös med de egna misstagen i de avgörande lägena.

Att det skulle bli en ganska infekterad tillställning var väntat. Almagro har en kaxig attityd och är en retsticka som vet hur man provocerar en motståndare med medel som inte alltid märks tydligt utåt.

Robin fick på presskonferensen efter finalen frågan om Almagro var en av de spelare som han tycker extra illa om att förlora mot.

”Det svarar jag inte på”, replikerade svensken snabbt.

Och det kan knappast tolkas på annat sätt än att Nicolas Almagro inte direkt hör till Robin Söderlings bästa vänner på touren...

Om det var därför Robin inte med ett enda ord nämnde Almagros namn i sitt tacktal vet jag inte.

”Det var säkert mycket jag glömde att säga. Ska man komma ihåg allt får man skriva ned det på en lapp”, försvarade sig Robin.

Almagro hade av begripliga skäl lättare att vara ödmjuk i segerns stund och önskade i sitt tacktal Söderling lycka till under resten av säsongen.

Att han sedan kanske hycklade är inte helt otroligt. Jag antar nämligen att han i sin tur inte tycker så speciellt bra om vår svenske världsfemma.

Spanjoren förnekade i alla fall att han försökt pricka Robin med en boll framme vid nätet i början av andra set.

Det var länge sedan man såg Söderling så besviken efter en förlust som mot Almagro. Efter sitt känslofyllda tacktal, där gråten stockade sig i halsen på honom, lämnade han så fort han bara kunde centercourten, utan att ge några intervjuer på banan och utan att skriva några autografer till förväntansfulla fans/barn.

Jag förstår så väl hans besvikelse och det är inte lätt att upprätthålla en trevlig fasad utåt när frustrationen och ilskan bubblar inom en.

Men han måste se upp så att han inte förstör den positiva image och det idolskap han byggt upp genom sina framgångar under det senaste året och den trevliga attityd han mestadels visat upp under denna resa.

Efter matchen igår dök det upp tillräckligt med irriterade mammor som beklagade att deras barn var besvikna över att inte ha fått några autografer.

Det är en stor konst att vara en förebild även i motgångens bittra stund, och det är mycket möjligt att Robin har en del kvar att lära här.

Inte heller domaren fick någon handskakning efter matchen. Anledningen var säkert att han delade ut poängstraff till Robin inför det som kom att bli det sista gamet i matchen.

Söderling fick starta sitt servegame vid 5–2-underläge i skiljesetet med 0–15 i baken sedan han knäckt/slängt sin andra racket i marken när Almagro höll sin serve fram till 5–2.

Den första knäckte Robin i frustration efter att ha förlorat det första setet. Här var det säkert rätt att ge svensken en varning, men jag anser att domaren övertolkade reglerna på ett lite väl nitiskt sätt vid det andra tillfället, eftersom det inte ens är säkert att ramen sprack då.

Svensk glädje blev det i alla fall i dubbelfinalen då Robert Lindstedt i par med rumänen Horia Tecau spelade hem Swedish Open-titeln.

Jättekul för Robban att äntligen få vinna på hemmaplan. Extra kul med tanke på vilken suverän människa han är.