En fighter på väg tillbaka

Det finns spelare man sympatiserar med. Som exempelvis Olivier Rochus - en grinder som gör vad han kan liksom. En spelare som Karlovic kan jag också känna lite sympati för. Stor som ett hus med en spelstil som få tycker är särskilt kul (läs: Janne Gunnarsson). Dessutom stammar han. Och twittrar förbaskat bra! De är spelare man håller på, men som kanske inte påverkar mig allt för mycket. I alla fall inte lika mycket som Federer. Och Lleyton Hewitt! Det är spelare man dyrkar.

Av: Linus Eriksson

Det här skulle kunna vara en lång krönika om hur mycket Hewitt betytt för mig genom alla år. Hur viktigt det är att ha en idol att se upp till, att efterlikna och hur viktigt det var att det blev just Hewitt med sin fighterhjärta istället för någon trött lirare som tankade så fort det gick emot honom. Men nu råkar klockan vara rätt mycket och John Isner-David Nalbandian är schemalagda att gå in och spela vid 04.30. Så istället nöjer jag mig med att konstatera att Hewitt efter sin vinst mot Stebe i morse med 3-1 i set fortfarande inte har missat en enda backhandcross i sin karriär. Vad jag vet har han inte avgjort någon heller, men det är i det här fallet helt ovesäntligt.

Jag vill också slå ett slag för artikeln i det här numret av Deuce som är lite av en hyllning till hela hans attityd. Att trots rankingraset (181) vill han tillbaka till toppen, och tror på sin förmåga att klara det. Artikeln går att läsa här: http://www.atpworldtour.com/News/DEUCE-Tennis/DEUCE-Australian-Open-2012/Lleyton-Hewitt.aspx

I nästa runda av Australian Open möter Hewitt Andy Roddick. Två grinders tillika föredettingar vars storhetstider med all säkerhet är över. Mina röster läggs på Hewitt. Både mitt hjärtas- och min hjärnas röst. Ett är i alla fall säkert, och det är att ingen kommer vika ner sig. Två av tourens största krigare ställs mot varandra. Öga mot öga. Eye of the tiger!