Robbans dröm gick upp i rök

Nej, det blev ingen Wimbledon-titel för Robert Lindstedt i dubbel.

Han och partnern Horia Tecau från Rumänien var i princip chanslösa i finalen mot det tysk-österrikiska paret Philipp Petzschner och Jürgen Melzer, som blev mästare via 6–1, 7–5, 7–5.

– Just nu känns det för jävligt. Men om några dagar mår man väl bättre igen, konstaterade en besviken Robban en stund efter matchen.

av PATRIK CEDERLUND, Wimbledon

Även om Melzer och Petzschner inte var seedade håller de mycket hög klass som dubbelpar. Mycket på grund av kombinationen av en vänsterhänt och en högerhänt spelare, tror jag. De var tveklöst favoriter i finalen.

Och de öppnade i ett rasande tempo och bröt en nervös Tecaus serve direkt.

– De spelade sjukt bra i början. Jag har aldrig sett dem spela så bra. De lyckades neutralisera oss helt, bland annat med smarta servar, analyserar Robban.

Det första setet var över på 19 minuter.

Den störste syndabocken i det svensk-rumänska paret var tveklöst Tecau, som spelade mycket darrigt och tappade sin serve två gånger.

I första gamet i andra set hade Lindstedt/Tecau två breakbollar i Petzschners serve, men kunde inte utnyttja någon av dem. Ett break där och matchen kanske hade kunnat svänga.

Lindstedt och Tecau hade i varje fall kommit in i matchen på ett helt annat sätt än i början, då det handlade om total utklassning.

Vid 4–5 räddade Lindstedt två setbollar, och i det läget var det hög tändning i det svensk-rumänska paret.

Men Tecau tappade sedan sin serve blankt vid 5–6 efter att ha inlett med två dubbelfel. Den generositeten håller knappast på den här nivån.

När Robban sedan tappade sin serve till 0–2 i tredje setets upptakt rann sinnet över för honon och han drog i väg en boll som steg så länge vi såg den.

– Jag hann tänka att inte dra den ut i publiken för då hade jag plockats av banan, säger han med ett leende.

Lindstedt/Tecau bröt dock tillbaka till 3–4 i tredje, men Tecau darrade på nytt när han servade vid 5–6 för att hålla paret kvar i matchen.

Att spela final i Wimbledon kan nog göra även den nervstarke knäsvag. Robban Lindstedt har ju inte direkt rutin från den här typen av upplysta sammanhang.

– Jag sov märkligt nog mycket bra natten före finalen. Helt klart den bästa sömnnatten under mästerskapen. Men när man stegade ut på banan, så kändes nervositeten. Man känner verkligen hur stor matchen är och att det här är helig mark.

I omklädningsrummet inför matchen snackade han med både Jonas Björkman (tv-kommentator här) och Anders Järryd (spelar veteranklassen) som gav bra tips utifrån sin digra erfarenhet. Båda har ju vunnit dubbeln på All England Club.

– De sa att jag skulle försöka gå ut och bara ha kul och ta det som vilken match som helst, även om det är lättare sagt än gjort.

På läktaren satt både syster Annika och mamma Bibbi och följde Robbans förtvivlade kamp i finalen.

– Jag hoppas att de är stolta över mig ändå även om det inte gick vägen den här gången.

Robban menar att Wimbledon är den svåraste Grand Slam-turneringen att vinna, eftersom dubbelmatcherna där spelas i bäst av fem set.

Även om det nu blev förlust kan han trösta sig med 60 000 pund i inspelade prispengar. Inför Wimbledon hade han hittills i år tjänat 95 000 dollar som jämförelse. Ett ganska bra tillskott i kassan med andra ord.

– Ja, men betänk att jag betalar skatt i Sverige, så det blir inte mycket kvar, skämtade han.

Han sa ännu en rolig sak, och jag tror honom nästan:

– Jag hade så gärna slängt alla prispengarna i Thamsen mot att jag hade fått Wimbledon-bucklan.