En historia från en svensk Grand Slam-titel

Fotbolls VM 1994. Nämn det och det poppar upp speciella midsommarminnen från de flesta. Själv var jag bara fem år och mitt fotbollsintresse föddes (o)lämpligt nog först sommaren därefter, så mina minnen från ”-94” är hämtade ur SVT’s legendariska krönika. Ett av de starkaste minnena är Karin Boyes dikt som Tommy Svensson läste i omklädningsrummet:

”Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är bördan värd.”

Här ger vi er berättelsen om en annan svensk som ett antal år senare grävde guld i USA, vilket resulterade i en av svensk tennis allra största turneringssegrar på senare år.

Av: Linus Eriksson

Året är 2007 och Sandra Roma spelar samtliga årets tre första Grand Slam turneringar. Resultaten varierar. I Australien förlorar hon i första omgången, i Paris i första kvalmatchen och i London i första i huvud. Dock når hon semifinalen i dubbelklassen i Wimbledon, vilket är en otrolig bedrift i sig. Men året har en Grand Slam kvar att bjuda på och man ska inte ropa hej förrän man är över vattnet. Planeringen som Sandra gjort ihop med sin tränare Patrik Langvardt är att spela samtliga Grand Slam turneringarna under året i förberedande syfte, så att hon året därpå är redo att fightas om titlarna på allvar.

Planeringen får dock komma att ändras. I augusti 2007 åker Sandra på en ryggskada vilket tvingar henne att dra sig ur US Open. Back. Nio månader hålls hon borta från allt internationellt tävlande. Comebacken planeras in samtidigt som Franska Öppna spelas, men i en mindre tävling. Hon har förlorat de flesta poäng hon samlade på sig förra året och har Australian Open då hon varken hade tillräckligt med poäng för att komma in eller redo fysiskt att göra sig själv rättvisa. Detsamma gäller Wimbledon, vilket gör US Open till turneringen att ta sikte mot.

En vårdag början av maj sätter sig Patrik och Sandra ner i klubbrummet inne i SALK-hallen, troligtvis Sveriges finaste inomhusanläggning. Inte för att det är ovanligt att de sitter där och snackar, men den här gången är det viktiga saker som står på agendan. Patrik har lagt upp ett förslag på hur sommaren bör se ut.

Nio veckor återstår till US Open, och man utgår ifrån att Sandra bara har några fåtal poäng att bygga grunden ifrån då alla hennes tidigare vunna kommer vara förlorade lagom till cut-offen dras till US Open. Beslutet att göra ett försök att ta sig in i US Open trots den mediokra poängskörden på kontot är redan inofficiellt taget. Nu gäller det att reda ut hur man ska gå tillväga. Det instinktiva borde vara att bara kasta sig på första bästa plan och börja tävla. Men nej, Patrik har mer rutin än så.

- Vi har nio veckor på oss och en Sandra som kommer tillbaka från en långvarig skada, filosoferar Patrik. Vi måste tänka förnuftigt.

Följande program läggs upp:

Man startar med en kategori 4:a tävling i Ungern och hoppas på många matcher mot relativt enkelt motstånd. Detta följt av en 2:a i Ungern och en 1:a i Tyskland. Därefter vila, återhämtning och två veckors träning och sen tre turneringar till - en 2:a i Holland, samt två stycken 1:or i Tyskland och Österrike.

Patrik påtalar för Sandra hur enormt starkt det är om hon slår sig in på topp 100 och når kvalet.

- Visst, men jag ska gå direkt in i huvudtävlingen – inget snack om saken, svarar Sandra.

Några alternativ finns inte.

Hon må vara matchotränad och hon må ha en enorm press på sig att leverera i varje tävling för att nå sitt mål, men viljan att klara det överträffar bördan på hennes axlar.

Sandra vinner den första kategori fyra tävlingen, når final i 2:an och kvartsfinal i 1:an. Patrik tror knappt sina ögon.

Träningen som följer veckorna därefter går bra och Sandra är fast besluten att nå årets sista Grand Slam.

Nästa tävlingsperiod ger en kvartsfinal i Holland och hon vinner samt når final i ettorna i Tyskland och Österrike, vilket ger henne en världsranking på plats 26 precis innan cut offen till US Open dras. Bedriften är enorm!

- Att med de förutsättningarna och den tidspressen som fanns uppnå de resultaten är makalöst, jublar Patrik!

Inför US Open vill Sandra och Patrik självklart acklimatisera sig i Nordamerika och få lite matcher i benen. Veckan före ligger en kategori 1 tävling i Kanada fint inplanerad i tävlingsschemat, vilken man valde att hoppa på. Någon vidare vilja att Sandra skulle gå långt finns inte hos Patrik – snarare hoppas han att det skulle bli sorti efter si så där halva veckan, så det inte skulle bli för tight med tid till New York och förberedelserna där. Det här är trots allt det sista Sandra ska göra på juniortouren, så allt fokus ligger givetvis på Grand Slamen. Av den anledningen har hon också valt att inte spela någon dubbel den här veckan.

Precis som på Flushing Meadows i New York är det hardcourt utomhus som gäller i Quebec, Kanada. En kombination som inte är allt för vanlig i Sverige, vilket gör att fokus den här veckan ligger på att komma in i förhållandena som råder. Sandra är dock inte allt för orolig. Hon har lätt för att ställa om från inne till ute och mellan olika underlag. Det känns också lite lyxigt att ha med sig Patrik på den här resan - det är inte allt för ofta han kan vara med på längre resor av ekonomiska anledningar. Tack vare att han är med nu ges det extra möjligheter till att fila på småsaker i spelet vid sidan av matcherna.

De två första matcherna vinner Sandra komfortabelt i raka set. Kvartsfinalen förlorar hon mot Nicole Gibbs, USA med 3-6,4-6. Efter matchen är Sandra förbannad. Hon är riktigt sur. Det finns inget hon hatar mer än att förlora. Patrik vet vad som gäller efter en förlust – det är bara att låta Sandra vara i fred under en obligatorisk timme innan han kan börja snacka om matchen.

Under tiden Sandra deppar tittar Patrik till sina noteringar och analyser han skrivit under matchens gång. Konsensus efter matchgenomgången är att förlustmatchen inte var något vidare, men att turneringen som helhet har varit ett bra genrep inför huvudrätten på resan - US Open!

Sandra och Patrik är eniga om att det inte finns något mer att hämta i Kanada - det är lika bra att försöka ta sig till New York så snabbt det bara går. Sandra kliver in i players lounge med besvikna, om än bestämda, steg för att boka biljetter. De flesta av de utslagna spelarna skavidare, så det är ständigt personer vid datorerna för att leta efter billiga biljetter. Vilket knappast biljetterna mellan Montreal och New York var. Till sin förvåning hittar dock Sandra några löjligt billiga plåtar redan dagen därpå! Sandra flyger över tangenterna och bokar dem blixtsnabbt! Nästan för bra för att vara sant, tänker Sandra när sista bekräftelsen är gjord…

Därefter begav de sig tillbaka till familjen man bodde hos i Quebec.

Alla spelarna inackorderas hos familjer, vilket Sandra ser som en trevlig sak. Samma familj som hon bor hos nu bodde hon även hos två år tidigare när hon och Johan Hedsberg, landslagskapten, var där ihop. Precis som vid det tidigare besöket fick man i år ha källarvåningen för sig själva. Middag åt man gemensamt med familjen på kvällarna så till vida man inte kom hem från anläggningen allt för sent. Å andra sidan känner Sandra att hon inte har något emot att komma hem för sent, då middagsminnena från hennes och Johan Hedsbergs besök två år tidigare fortfarande hembesöker henne på kvällarna. En av dagarna under det tidigare besöket stod sniglar på menyn till förrätt. Svarta, små, ihoprullade saker. Sandra hade den gången tittat på tallriken framför henne och sen riktat blicken mot Johan som mötte henne med en blick som sa: ”Var nu artig och ät…” Det visade sig inte vara lika hemskt som befarat, men minnena satt kvar och hon var glad över att slippa sniglarna i år.

Dagen därpå är förlusten närapå glömd. Besvikelsen är nu utbytt mot förväntan över att få komma till New York!

Med biljetterna i högsta hugg stegar svensk-patrullen fram till incheckningsdisken i Montreal. Konstigt nog kan man inte finna det rätta flyget på tavlan med avgångar, varpå Sandra frågar damen i informationen vad som står på. Kvinnan tittar på Sandras biljetter och informerar med en bekymmersam min om att hennes biljetter gäller från en annan flygplats. Sandra har bokat ifrån Kanadas motsvarighet till ”Skavsta”, som i Stockholm kallas Stockholm fast det egentligen inte är det. Eller ”Säve Göteborg”…

Tidsmässigt finns det inte en chans att hinna till den andra flygplatsen, och att boka om biljetterna går inte heller det. Så det blir helt enkelt bara till att köpa nya biljetter. Ingen skada skedd förutom att all credit Sandra fått för att ha hittat så billiga biljetter nu är borta med vinden…

Väl på flyget, bekvämt nersjunkna i stolarna, ser Sandra något som fångar hennes uppmärksamhet. Hon har fått platserna vid nödutgångarna, varpå säkerheten kräver att hon vet hur man öppnar nöddörrarna om det uppstår en allvarlig situation. För att försäkra sig om att personerna på platserna förstått hur det man gör det har några ansvariga personer tänkt till rejält och placerat följande text:

”If you don’t read, speak or understand English, please contact an US Airways crew”. Sandra skrattar till. Patrik tittar snett på henne innan han själv ser texten och även han unnar sig ett leende.

Flygningen de nordamerikanska länderna emellan tog runt 1.5 timme. Kanada låg bakom dem – nu var det dags att ta sig an The Big Apple! SALK-duon väljer att ta en taxi till det femstjärniga spelarhotellet Grand Hyatt, som ligger smart placerat mitt på Manhattan bredvid centralstationen. Kunde varit värre, tänker Sandra. Den första reflektionen – magiskt höga byggnader!

Patrik delar rum med Lars Kristiansson, Sandras agent som nu anslutit till sällskapet. Sandra själv bor ihop med en tyska vid namn Linda Berlinecke. Så är reglerna ute på tävlingarna – turneringen står för boende, men enbart i dubbel- eller trippelrum. Tävlingsledningen sköter även rumsfördelningen, men det brukar inte vara något större problem då de flesta känner varandra efter några år på juniortouren. Självklart hade Sandra föredragit att bo själv eller med någon hon känt bra, men då det inte direkt kryllar av svenska juniorspelare på tävlingarna har hon vant sig vid att bo med utländska spelare.

Mardrömsupplevelsen inträffade en gång i Österrike när hon delade rum med en ryska och hennes coach. Medan spelaren var ute och sprang omkring på kvällarna satt coachen och berättade för Sandra om hennes pappa som var maffiaboss och blivit mördad. Ingen information man gärna ville ha sig tilldelad precis innan läggdags…

Linda Berlinecke känner Sandra dock sen tidigare, så den här gången finns ingen oro i magen över rumsfördelningen. Det finns andra, viktigare saker att lägga fokus på.

Hotellet är detsamma som år 2006 när Sandra spelade US Open sist. Då blev det respass tidigt i turneringen vilket gjorde att hon inte hann se mycket av staden. Den här gången hoppas hon att hotellets placering på Manhattan skulle kunna utnyttjas lite bättre. Den svenska truppen har redan tagit beslutet att någon gång under veckan också genomföra en helikoptersightseeing över staden.

Då man anlänt några dagar i förväg finns det gott om tid till att spela in sig på underlaget. Träningsbanorna ligger i anslutning till området och det finns många banor och gott om träningstider, vilket är skönt.

Formen känns god för Sandra, så träningarna kommer mest bestå av poängspel mot så mycket olika spelare som möjligt. På en Grand Slam finns det alltid många spelare på plats, vilket betyder gott om träningspartners. Dock är det dåligt med andra svenskar på plats. Den enda svenska personen Sandra vet är i staden är Joachim ”Pim-Pim” Johansson, som är på plats som coach åt finländska Henri Kontinen.

Däremot hänger i alla fall Patrik mycket med en god tysk vän, tillika Sybille Bammers coach, tillika Patriks klubbkamrat i tyska Herrar 30-ligan. Givetvis hjälper han till med biljetter till Bammers box under veckan, vilket uppskattas.

Lottningen har resulterat i att Sandra skall möta en amerikanska vid namn Beatrice Capra i första omgången – en spelare Sandra inte känner till sen tidigare. Inbollningen skedde ihop med rumskamraten Linda. Träffen känns fortsatt bra och Sandra är redo att göra årets Grand Slam debut, i årets sista Grand Slam! Schemaläggningen har gett henne andra matchen efter klockan 11.

Capra visar sig vara en stabil tjej som inte bjuder på många misstag. Dessvärre för Capras del gör Sandra en kanonmatch och vinner i raka set. Det är första gången Sandra vinner en huvudtävlingsmatch i singel i en Grand Slam – en skön känsla givetvis!

Ända sedan turneringen I Kanada har ett litet rosmoment gnagt hos både Patrik och Sandra. Under turneringen i Quebec fick Sandra återigen känningar i ländryggen. Inte så att hon inte kan spela, men det får inte gärna bli värre. På initiativ av Lars kontaktas därför en massör som rings upp till hotellrummet. Lars och Patrik försökte hitta en kompletterande behandling för Sandra på Flushing Meadows men fann ingen, varpå man sökte efter en person utanför tennisen. Bra var också att just den här personen kunde ta med sig massagebänken upp till hotellrummet.

Något vidare positivt intryck får dock inte Sandra av honom. Hon känner sig inte helt bekväm i hans sällskap, varpå hon tackar nej till massagen. Men killen är redan på plats och ska ha sin betalning, så Lars beslutar sig för att ta tillfället i akt. Behandlingen som Lars får är som tagen från en svart-vit film om gammaldags tortyr! Små huvuden sticks ut från grannrummen som undrar vad som står på inne hos svenskarna. Den östeuropeiska massören håller inte igen! Sandra tycker lite småsynd om Lars som plågas på bänken, men ger samtidigt sig själv en klapp på axeln över sitt kloka beslut att den här gången lita på sin magkänsla.

Den första dubbelmatchen skall spelas mot två amerikanskor. Sandra har av en slump avtalat att spela dubbel med Noppawan Lertcheewakarn från Thailand. De har setts på de större tävlingarna, men aldrig tidigare spelat dubbel. Trots en dubbelsemifinal i Wimbledon på meritlistan och ett antal andra bra dubbelresultat ihop med diverse olika spelare så hade Sandra inte avtalat med någon speciell partner inför US Open. Dagen innan dubbel sign in i Kanada frågar så Noppawan om Sandra ville spela med henne där. Den gången valde Sandra att säga nej för att spara krafterna till New York, men föreslog att de skulle spela här istället.

Patrik har inte någon vidare koll på Noppawan sen tidigare, men av det han såg av henne i Kanada så tyckte han sig se att hon var stabil i sitt spel och en tjej med glatt humör – två egenskaper han vet kommer matcha Sandra väl. Sandra kommer få agera på många bollar vid nät samt ha en positiv tjej vid sin sida, vilket sällan är en nackdel.