En historia från en svensk Grand Slam-titel

Fotbolls VM 1994. Nämn det och det poppar upp speciella midsommarminnen från de flesta. Själv var jag bara fem år och mitt fotbollsintresse föddes (o)lämpligt nog först sommaren därefter, så mina minnen från ”-94” är hämtade ur SVT’s legendariska krönika. Ett av de starkaste minnena är Karin Boyes dikt som Tommy Svensson läste i omklädningsrummet:

”Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är bördan värd.”

Här ger vi er berättelsen om en annan svensk som ett antal år senare grävde guld i USA, vilket resulterade i en av svensk tennis allra största turneringssegrar på senare år.

Av: Linus Eriksson


Året är 2007 och Sandra Roma spelar samtliga årets tre första Grand Slam turneringar. Resultaten varierar. I Australien förlorar hon i första omgången, i Paris i första kvalmatchen och i London i första i huvud. Dock når hon semifinalen i dubbelklassen i Wimbledon, vilket är en otrolig bedrift i sig. Men året har en Grand Slam kvar att bjuda på och man ska inte ropa hej förrän man är över vattnet. Planeringen som Sandra gjort ihop med sin tränare Patrik Langvardt är att spela samtliga Grand Slam turneringarna under året i förberedande syfte, så att hon året därpå är redo att fightas om titlarna på allvar.

Planeringen får dock komma att ändras. I augusti 2007 åker Sandra på en ryggskada vilket tvingar henne att dra sig ur US Open. Back. Nio månader hålls hon borta från allt internationellt tävlande. Comebacken planeras in samtidigt som Franska Öppna spelas, men i en mindre tävling. Hon har förlorat de flesta poäng hon samlade på sig förra året och har Australian Open då hon varken hade tillräckligt med poäng för att komma in eller redo fysiskt att göra sig själv rättvisa. Detsamma gäller Wimbledon, vilket gör US Open till turneringen att ta sikte mot.


En vårdag början av maj sätter sig Patrik och Sandra ner i klubbrummet inne i SALK-hallen, troligtvis Sveriges finaste inomhusanläggning. Inte för att det är ovanligt att de sitter där och snackar, men den här gången är det viktiga saker som står på agendan. Patrik har lagt upp ett förslag på hur sommaren bör se ut.

Nio veckor återstår till US Open, och man utgår ifrån att Sandra bara har några fåtal poäng att bygga grunden ifrån då alla hennes tidigare vunna kommer vara förlorade lagom till cut-offen dras till US Open. Beslutet att göra ett försök att ta sig in i US Open trots den mediokra poängskörden på kontot är redan inofficiellt taget. Nu gäller det att reda ut hur man ska gå tillväga. Det instinktiva borde vara att bara kasta sig på första bästa plan och börja tävla. Men nej, Patrik har mer rutin än så.

- Vi har nio veckor på oss och en Sandra som kommer tillbaka från en långvarig skada, filosoferar Patrik. Vi måste tänka förnuftigt.

Följande program läggs upp:

Man startar med en kategori 4:a tävling i Ungern och hoppas på många matcher mot relativt enkelt motstånd. Detta följt av en 2:a i Ungern och en 1:a i Tyskland. Därefter vila, återhämtning och två veckors träning och sen tre turneringar till - en 2:a i Holland, samt två stycken 1:or i Tyskland och Österrike.

Patrik påtalar för Sandra hur enormt starkt det är om hon slår sig in på topp 100 och når kvalet.

- Visst, men jag ska gå direkt in i huvudtävlingen – inget snack om saken, svarar Sandra.

Några alternativ finns inte.


Hon må vara matchotränad och hon må ha en enorm press på sig att leverera i varje tävling för att nå sitt mål, men viljan att klara det överträffar bördan på hennes axlar.

Sandra vinner den första kategori fyra tävlingen, når final i 2:an och kvartsfinal i 1:an. Patrik tror knappt sina ögon.

Träningen som följer veckorna därefter går bra och Sandra är fast besluten att nå årets sista Grand Slam.

Nästa tävlingsperiod ger en kvartsfinal i Holland och hon vinner samt når final i ettorna i Tyskland och Österrike, vilket ger henne en världsranking på plats 26 precis innan cut offen till US Open dras. Bedriften är enorm!

- Att med de förutsättningarna och den tidspressen som fanns uppnå de resultaten är makalöst, jublar Patrik!


Inför US Open vill Sandra och Patrik självklart acklimatisera sig i Nordamerika och få lite matcher i benen. Veckan före ligger en kategori 1 tävling i Kanada fint inplanerad i tävlingsschemat, vilken man valde att hoppa på. Någon vidare vilja att Sandra skulle gå långt finns inte hos Patrik – snarare hoppas han att det skulle bli sorti efter si så där halva veckan, så det inte skulle bli för tight med tid till New York och förberedelserna där. Det här är trots allt det sista Sandra ska göra på juniortouren, så allt fokus ligger givetvis på Grand Slamen. Av den anledningen har hon också valt att inte spela någon dubbel den här veckan.

Precis som på Flushing Meadows i New York är det hardcourt utomhus som gäller i Quebec, Kanada. En kombination som inte är allt för vanlig i Sverige, vilket gör att fokus den här veckan ligger på att komma in i förhållandena som råder. Sandra är dock inte allt för orolig. Hon har lätt för att ställa om från inne till ute och mellan olika underlag. Det känns också lite lyxigt att ha med sig Patrik på den här resan - det är inte allt för ofta han kan vara med på längre resor av ekonomiska anledningar. Tack vare att han är med nu ges det extra möjligheter till att fila på småsaker i spelet vid sidan av matcherna.


De två första matcherna vinner Sandra komfortabelt i raka set. Kvartsfinalen förlorar hon mot Nicole Gibbs, USA med 3-6,4-6. Efter matchen är Sandra förbannad. Hon är riktigt sur. Det finns inget hon hatar mer än att förlora. Patrik vet vad som gäller efter en förlust – det är bara att låta Sandra vara i fred under en obligatorisk timme innan han kan börja snacka om matchen.

Under tiden Sandra deppar tittar Patrik till sina noteringar och analyser han skrivit under matchens gång. Konsensus efter matchgenomgången är att förlustmatchen inte var något vidare, men att turneringen som helhet har varit ett bra genrep inför huvudrätten på resan - US Open!


Sandra och Patrik är eniga om att det inte finns något mer att hämta i Kanada - det är lika bra att försöka ta sig till New York så snabbt det bara går. Sandra kliver in i players lounge med besvikna, om än bestämda, steg för att boka biljetter. De flesta av de utslagna spelarna skavidare, så det är ständigt personer vid datorerna för att leta efter billiga biljetter. Vilket knappast biljetterna mellan Montreal och New York var. Till sin förvåning hittar dock Sandra några löjligt billiga plåtar redan dagen därpå! Sandra flyger över tangenterna och bokar dem blixtsnabbt! Nästan för bra för att vara sant, tänker Sandra när sista bekräftelsen är gjord…

Därefter begav de sig tillbaka till familjen man bodde hos i Quebec.

Alla spelarna inackorderas hos familjer, vilket Sandra ser som en trevlig sak. Samma familj som hon bor hos nu bodde hon även hos två år tidigare när hon och Johan Hedsberg, landslagskapten, var där ihop. Precis som vid det tidigare besöket fick man i år ha källarvåningen för sig själva. Middag åt man gemensamt med familjen på kvällarna så till vida man inte kom hem från anläggningen allt för sent. Å andra sidan känner Sandra att hon inte har något emot att komma hem för sent, då middagsminnena från hennes och Johan Hedsbergs besök två år tidigare fortfarande hembesöker henne på kvällarna. En av dagarna under det tidigare besöket stod sniglar på menyn till förrätt. Svarta, små, ihoprullade saker. Sandra hade den gången tittat på tallriken framför henne och sen riktat blicken mot Johan som mötte henne med en blick som sa: ”Var nu artig och ät…” Det visade sig inte vara lika hemskt som befarat, men minnena satt kvar och hon var glad över att slippa sniglarna i år.


Dagen därpå är förlusten närapå glömd. Besvikelsen är nu utbytt mot förväntan över att få komma till New York!

Med biljetterna i högsta hugg stegar svensk-patrullen fram till incheckningsdisken i Montreal. Konstigt nog kan man inte finna det rätta flyget på tavlan med avgångar, varpå Sandra frågar damen i informationen vad som står på. Kvinnan tittar på Sandras biljetter och informerar med en bekymmersam min om att hennes biljetter gäller från en annan flygplats. Sandra har bokat ifrån Kanadas motsvarighet till ”Skavsta”, som i Stockholm kallas Stockholm fast det egentligen inte är det. Eller ”Säve Göteborg”…

Tidsmässigt finns det inte en chans att hinna till den andra flygplatsen, och att boka om biljetterna går inte heller det. Så det blir helt enkelt bara till att köpa nya biljetter. Ingen skada skedd förutom att all credit Sandra fått för att ha hittat så billiga biljetter nu är borta med vinden…

Väl på flyget, bekvämt nersjunkna i stolarna, ser Sandra något som fångar hennes uppmärksamhet. Hon har fått platserna vid nödutgångarna, varpå säkerheten kräver att hon vet hur man öppnar nöddörrarna om det uppstår en allvarlig situation. För att försäkra sig om att personerna på platserna förstått hur det man gör det har några ansvariga personer tänkt till rejält och placerat följande text:

”If you don’t read, speak or understand English, please contact an US Airways crew”. Sandra skrattar till. Patrik tittar snett på henne innan han själv ser texten och även han unnar sig ett leende.


Flygningen de nordamerikanska länderna emellan tog runt 1.5 timme. Kanada låg bakom dem – nu var det dags att ta sig an The Big Apple! SALK-duon väljer att ta en taxi till det femstjärniga spelarhotellet Grand Hyatt, som ligger smart placerat mitt på Manhattan bredvid centralstationen. Kunde varit värre, tänker Sandra. Den första reflektionen – magiskt höga byggnader!

Patrik delar rum med Lars Kristiansson, Sandras agent som nu anslutit till sällskapet. Sandra själv bor ihop med en tyska vid namn Linda Berlinecke. Så är reglerna ute på tävlingarna – turneringen står för boende, men enbart i dubbel- eller trippelrum. Tävlingsledningen sköter även rumsfördelningen, men det brukar inte vara något större problem då de flesta känner varandra efter några år på juniortouren. Självklart hade Sandra föredragit att bo själv eller med någon hon känt bra, men då det inte direkt kryllar av svenska juniorspelare på tävlingarna har hon vant sig vid att bo med utländska spelare.

Mardrömsupplevelsen inträffade en gång i Österrike när hon delade rum med en ryska och hennes coach. Medan spelaren var ute och sprang omkring på kvällarna satt coachen och berättade för Sandra om hennes pappa som var maffiaboss och blivit mördad. Ingen information man gärna ville ha sig tilldelad precis innan läggdags…

Linda Berlinecke känner Sandra dock sen tidigare, så den här gången finns ingen oro i magen över rumsfördelningen. Det finns andra, viktigare saker att lägga fokus på.

Hotellet är detsamma som år 2006 när Sandra spelade US Open sist. Då blev det respass tidigt i turneringen vilket gjorde att hon inte hann se mycket av staden. Den här gången hoppas hon att hotellets placering på Manhattan skulle kunna utnyttjas lite bättre. Den svenska truppen har redan tagit beslutet att någon gång under veckan också genomföra en helikoptersightseeing över staden.


Då man anlänt några dagar i förväg finns det gott om tid till att spela in sig på underlaget. Träningsbanorna ligger i anslutning till området och det finns många banor och gott om träningstider, vilket är skönt.

Formen känns god för Sandra, så träningarna kommer mest bestå av poängspel mot så mycket olika spelare som möjligt. På en Grand Slam finns det alltid många spelare på plats, vilket betyder gott om träningspartners. Dock är det dåligt med andra svenskar på plats. Den enda svenska personen Sandra vet är i staden är Joachim ”Pim-Pim” Johansson, som är på plats som coach åt finländska Henri Kontinen.

Däremot hänger i alla fall Patrik mycket med en god tysk vän, tillika Sybille Bammers coach, tillika Patriks klubbkamrat i tyska Herrar 30-ligan. Givetvis hjälper han till med biljetter till Bammers box under veckan, vilket uppskattas.


Lottningen har resulterat i att Sandra skall möta en amerikanska vid namn Beatrice Capra i första omgången – en spelare Sandra inte känner till sen tidigare. Inbollningen skedde ihop med rumskamraten Linda. Träffen känns fortsatt bra och Sandra är redo att göra årets Grand Slam debut, i årets sista Grand Slam! Schemaläggningen har gett henne andra matchen efter klockan 11.

Capra visar sig vara en stabil tjej som inte bjuder på många misstag. Dessvärre för Capras del gör Sandra en kanonmatch och vinner i raka set. Det är första gången Sandra vinner en huvudtävlingsmatch i singel i en Grand Slam – en skön känsla givetvis!


Ända sedan turneringen I Kanada har ett litet rosmoment gnagt hos både Patrik och Sandra. Under turneringen i Quebec fick Sandra återigen känningar i ländryggen. Inte så att hon inte kan spela, men det får inte gärna bli värre. På initiativ av Lars kontaktas därför en massör som rings upp till hotellrummet. Lars och Patrik försökte hitta en kompletterande behandling för Sandra på Flushing Meadows men fann ingen, varpå man sökte efter en person utanför tennisen. Bra var också att just den här personen kunde ta med sig massagebänken upp till hotellrummet.

Något vidare positivt intryck får dock inte Sandra av honom. Hon känner sig inte helt bekväm i hans sällskap, varpå hon tackar nej till massagen. Men killen är redan på plats och ska ha sin betalning, så Lars beslutar sig för att ta tillfället i akt. Behandlingen som Lars får är som tagen från en svart-vit film om gammaldags tortyr! Små huvuden sticks ut från grannrummen som undrar vad som står på inne hos svenskarna. Den östeuropeiska massören håller inte igen! Sandra tycker lite småsynd om Lars som plågas på bänken, men ger samtidigt sig själv en klapp på axeln över sitt kloka beslut att den här gången lita på sin magkänsla.


Den första dubbelmatchen skall spelas mot två amerikanskor. Sandra har av en slump avtalat att spela dubbel med Noppawan Lertcheewakarn från Thailand. De har setts på de större tävlingarna, men aldrig tidigare spelat dubbel. Trots en dubbelsemifinal i Wimbledon på meritlistan och ett antal andra bra dubbelresultat ihop med diverse olika spelare så hade Sandra inte avtalat med någon speciell partner inför US Open. Dagen innan dubbel sign in i Kanada frågar så Noppawan om Sandra ville spela med henne där. Den gången valde Sandra att säga nej för att spara krafterna till New York, men föreslog att de skulle spela här istället.

Patrik har inte någon vidare koll på Noppawan sen tidigare, men av det han såg av henne i Kanada så tyckte han sig se att hon var stabil i sitt spel och en tjej med glatt humör – två egenskaper han vet kommer matcha Sandra väl. Sandra kommer få agera på många bollar vid nät samt ha en positiv tjej vid sin sida, vilket sällan är en nackdel.

Lottningen hade fallit på Jamie Hampton och CoCo Vandeweghe i första omgången. En lottning som i efterhand skulle visa sig vara tuffast tänkbara då Vandeweghe senare gick och vann singelklassen. Det var ju dock ingenting Sandra reflekterade över nu givetvis…

Inför matchen går Sandra och Noppawan igenom lite grundläggande taktik hur man ska stå i banan och hur man vill inleda matchen. Eftersom de inte spelat tidigare tänker de att de får testa sig fram lite. Hur som helst börjar man med att Sandra tar ”0-15-sidan” i och med att hon är vänsterhänt. Noppawan däremot spelar med dubbelfattning på både forehand- och backhandsidan. Matchen artar sig precis som Sandra och Patrik på förhand önskade. Noppawan är den stabilare spelaren från baslinjen medans Sandra tar ett stort ansvar vid nätet. Vandeweghe servar fantastiskt bra, men när det drar ihop sig är Sandra och Noppawan det jämnare paret, vilket fäller avgörandet. Amerikanskornas många ”wondershots” räcker inte i längden.6-4,7-6 till det svensk/thailändska paret, som från sin match på en av sidobanorna tar sig ett snäpp framåt i lottningsträdet.

Tjejerna matchade varandra bra och Patrik känner att de har en rolig vecka framför sig.


Det svenska teamet väljer i inledningen av veckan att äta både lunch och middag ”on site”, det vill säga på anläggningen. Ackrediteringarna som spelarna och ledarna får är varje dag laddade med en viss summa pengar som man använder som betalkort i restaurangerna och på området. Maten som erbjuds är grymt bra! En stor buffé och flera olika stationer där man kan bestämma hur man vill att ens macka, sallad eller pasta ska se ut. Massvis av frukt och stora salladsbufféer. Alla är nöjda. Jämfört med andra New York-bor äter svenskarna en tidig middag. För Sandra är middag 20.00 sent, så runt 18.00 väljer hon att inta dagens sista, stora måltid.

Precis innan avfärden med busstransporten tillbaka till hotellet slår Sandra för sina sista slantar på ackrediteringen till med en naturell yoghurt med müsli och färska blåbär i. Sandra är ett stort fan av naturella youghurtar, och med en god müsli och stora, färska blåbär i är den närapå oslagbar.


På rummet på kvällen håller sig Sandra och Linda för sig själva. Linda har förlorat i första omgången i både singeln och dubbeln, vilket betyder att Sandrakommer få en ny rumskamrat så småningom. Sandra lyssnar på musik och pluggar, och Linda gör detsamma.


I den andra singelomgången står Elena Bogdan från Rumänien för motståndet. Bogdan är vänsterhänt precis som Sandra, vilket gör att Sandra inte får lika mycket effekt på sliceservarna utåt som hon brukar få.

Matchen spelas på en av sidobanorna med läktare på enbart en sida av banan - en läktare som fylls på ju allt eftersom matchen lider. Det visar sig bli en match med många dueller forehand mot forehand. Bogdan vinner det första setet med 6-4 medans Sandra kniper det andra 7-5. Patrik tycker det lutar åt Sandra, men vet likväl som alla andra att bollen är rund…

Sandra har ledningen 4-3 i det tredje setet, men spelet blir i det här läget aningen stressat. Det räcker för att matchen ska svänga över i Bogdans fördel. Efter närapå tre timmars spel vinner rumänskan med 6-4 i skiljeset. Patrik är givetvis besviken på läktaren. Hans känsla är att Sandra så gärna ville vinna att trådarna i spelet tappades i slutet. Bogdan ligger dock 5:a i världen, så som helhet går det inte att säga annat än att det ändå var en bra match av Sandra.

På Grand Slam turneringarna har spelarna alltid tillgång till en fysioterapeut i omklädningsrummen som man kan ta hjälp av vid skada eller om man känner sig stel. Eller helt enkelt bara vill ha lite massage. Sandra hade under inledningsdagarna tagit hjälp av dem en gång tidigare. Kvinnan Sandra tagit hjälp av var ute och tittade på förlustmatchen och kan inte låta bli att efteråt berömma Sandra för insatsen i massagerummet efter matchen. Där och då vill dock inte Sandra lyssna på det öret. Hon behöver sin timme för att rensa skallen.


Att förlora är alltid surt. Sandra hatar att förlora. Dock får det inte påverka hennes dubbel – det är ju trots allt den sista turneringen hon spelar som junior och hon vill inte under några omständigheter lämna turneringen redan nu! Noppawan gör sitt för att peppa upp en något deppig Sandra. När de kliver ut på banan är allt fokus dock på dubbeln – något utrymme att gräma sig över singelförlusten finns inte. I alla fall inte än.

Det visar sig bli en tuff andra omgång mot det ungerska paret Jani/Susanyi. Det första setet tas hem 6-1, men det andra går åt andra hållet med 2-6, vilket leder till ett avgörande matchtiebreak. På banan är Noppawan den mer skämtsamma av de två. Sandra står för den fokuserade delen. På läktaren sitter Patrik och serg cool ut. Om han är nervös döljer han det bra.

Matchtiebreaket vinns10-0 och kvartsfinalen är säkrad.

Sandra firar med en naturell blåbärsyoughurt i transporten hem efter att ha kollat lite Patty Schnyder. Patty är en av Sandras favoritspelare och hon ser många likheter mellan sig själv och henne. Under varje Grand Slam Sandra spelat har Sandra försökt se på när Patty spelat.


Dagen efter är det spelledigt. Ett träningspass avverkar på morgonen innan det bär av in till ”downtown” New York för shopping. Att åka till New York utan att shoppa anser Sandra vore olagligt, och Patrik har dessutom en del beställningar hemifrån som är tvungna att prickas av.

New York är en sjuk häftig stad. Det är hela tiden full fart runt de magiskt höga byggnaderna. Sandra känner att hon nog aldrig skulle kunna tänka sig att bo här, men att besöka staden kommer hon säkerligen göra flera gånger i sitt liv. Även om det inte skulle handla om tennis.

Sandra handlar en del kläder under dagen. Inte jättemycket, men hon kan ju inte åka hem utan att ha köpt någonting åt sina systrar. Patriks uppdrag visar sig däremot vara lite svårare. Han har fått en beställning på ”någon” handväska och ett par jeans. Handväskan visar sig vara av märket Marc Jacobs. Beställningen är dessutom gjord av Patriks fru, så den går liksom inte att ignorera. Då ingen vet var man kan finna artiklarna går det bra lång tid innan man lyckas finna den. New York är nämligen ganska stort.

Tanken innan dagen var att genomföra helikopterturen över staden idag, men olämpligt nog är himlen full av moln just idag, så den får skjutas på framtiden.

På kvällen har Sandra fått två nya rumskamrater, en tjeckiska och en ryska. Det gör varken till eller från. Sandra fortsätter plugga och lyssna på musik, precis som de också gör.


Kvartsfinalen vinns mot det japanska paret Doi/Nara med 6-3,7-5. Sandra hade tränat med de båda tjejerna veckan innan i Kanada och visste att de var duktiga i dubbel, så det var en bra vinst.

Vad Sandra inte vet är att storasyster Nadja, själv duktig spelare född -88 som deltagit i juniorupplagan av Australian Open, nu börjat följa matcherna via livescore hemma i Stockholm. De inledande omgångarna tyckte Nadja inte var tillräckligt intressanta för att följa live – då nöjde hons ig med att ha sms kontakt efteråt. Nu däremot när de börjar hetta till kan hon inte hålla sig borta från datorn längre.

Även mamma Irene har börjat följa spektaklet mer intensivt. Hon står under kvartsfinalen i sms kontakt med Patrik, som meddelande händelseförloppet. Dessa sms skickas sedan vidare från mor till far Luigi (italienskt, därav efternamnet Roma), som är på jobbet. Lillasyster Nicole, 16 år, förstod ännu inte riktigt vad Sandra höll på att ställa till med borta i New York…

Förutom att se på storstjärnornas matcher (läs: Federer, Nadal, Djokovic, Sharapova) så spenderar Sandra mycket tid i players lounge mellan matcherna och träningarna. Att vistas bland proffsen och känna av atmosfären tycker hon är häftigt. Antingen läser hon, tittar på herrproffsen när de lirar tv-spel eller bara sitter och kollar ut i tomma intet. Hon märker dock att en spelares aura sticker ut mer än de övrigas – Maria Sharapovas. Pondusen hon ger ifrån sig när hon dyker upp är inte att leka med. Ofta kan Sandra tycka att spelarna ser mindre ut i verkligheten än vad de gör på tv, men med Sharapova häpnar hon över det motsatta – Maria är verkligen kalaslång i verkligheten!

Givetvis umgås Sandra också en del med Noppawan när båda är på anläggningen samtidigt. Noppawan är där med ITF-teamet – ett stort gäng med spelare från länder med fattiga förbund som inte kan skicka sina spelare till tävlingar. ITF går då in och sponsrar spelarna och skickar även med ledare.

Internetet används flitigt, både på anläggningen och på hotellet. Sandra har mer än en gång frågat sig hur spelarna höll kontakt med sin familj innan mail, Facebook och Skype fanns?

US Open är den Grand Slamen där juniorerna kan känna sig som mest ”proffsiga”. De blir inte undanskuffade på samma sätt som de blir i de andra Grand Slamen. I New York får de vistas i samma lokaler och äta i samma restaurang som seniorspelarna. Mycket bra, tycker Sandra. Precis samma som hon fortfarande tycker om yoghurten i spelarrestaurangen – givetvis plockas det med en att ha för transporten tillbaka till hotellet på kvällen.

Någon middag blir det inte i spelarrestaurangen nu, utan svensk-teamet väljer istället att hitta något annat nere på stan. Skönt att komma ifrån anläggningen lite tycker man.


Veckan börjar nå sitt slut och det är dags för semifinal. Regn har stört tävlingen de sista dagarna, så det visar sig att semifinalen och finalen kommer spelas på samma dag, lördagen. Sandra har spelat en semifinal i dubbel tidigare i Grand Slam sammanhang, i Wimbledon året innan. Den här gången känner sig Sandra lite lugnare än i London året innan. Erfarenhet ska inte underskattas i sådana här sammanhang.

Motståndarna för dagen heter Beatrice Gumulya och Jessy Rompie. Båda är från Indonesien. När matchen kommer igång märker Sandra genast att intresset runt den här matchen är något mindre än det var i Wimbledon året innan. Då gick deras semifinal samtidigt som Federer och Nadal spelade final, så alla som inte kom in på Federers och Nadals match tittade på deras dubbel istället. Dessutom spelades den på en stor bana med online streaming. Nåväl, fokus på matchen!

Patrik sitter på läktaren tillsammans med Lars. Han känner tidigt att indonesiskorna visserligen är bra, men att Sandra och Noppawan är klart bättre. De vinner också första set 6-3, men tappar energi och släpper in det andra paret i matchen i andra set. Enbart slarv, tycker Patrik. Sjukt onödigt, framförallt då det tredje setet består av ett matchtiebreak där verkligen allt kan hända! Patrik, som normalt sett är lugn på läktaren, blir förbannad! Han kan ha förståelse för mycket, men inställning och hjärta ska alltid finnas hos hans spelare oavsett om det är en vanlig träning eller en final. Och nu är det dessutom en väldigt speciell situation! Patrik förklarar:

”Här har vi nu en tjej som gjort en fantastisk resa i sin comeback! Vi är i världens grymmaste stad, spelar den kanske coolaste turneringen som går att spela och hon har chans att stå som finalist! Nu om någon gång ska det ju spruta energi!!! Efter ännu en halvslapp retur skriker jag från läktarplats:

- Men för fan, skapa energi – kom igen nu!

Sandra svarar:

- Håll käften, jag försöker ju!

- Nej, det gör du fanimej inte, skriker Patrik tillbaka!”

Patrik vet vad han pratar om. Han har själv spelat kvalet i US Open som senior och var som bäst rankad runt 300 i världen på ATP.

Sur på Patrik, men med mer energi så Sandra och Noppawan hem matchtiebreaket med 10-8. Paret hade ledningen med 9-4 men tappade nervöst flera bollar innan man lyckades knyta ihop den berömda säcken.

Efter matchen är Sandra lite nervös på hur Patrik skulle reagera över att hon bett honom knipa igen. Hon har aldrig skrikit så åt en tränare förut, men Patrik är snarare nöjd över att hon visat känslor.

På vägen genom Flushing Meadows området diskuterar de hur matchen utvecklade sig och hur de genomfört densamma. Lunchen åts som vanligt på området. Det var ju trots allt bara några timmar kvar till Sandras hittills största match i karriären…!


Teamet går upp till Players Lounge och restaurangen för att få lite mat i magen inför finalen. På Arthur Ashe Stadium spelar de amerikanska bröderna Mike och Bob Bryan – ett av världens absolut bästa dubbelpar! Patrik, Lars, Sandra och Noppawan stannar upp och tittar på TV-skärmen.

- Titta på energin hos grabbarna, säger Patrik till Sandra som tar blicken från tv:n. De är så jäkla taggade! Skapa den energin i finalen och ni har världens chans.

Sandra vänder åter blicken mot tv:n för att precis hinna se Bob Bryan bryta in och avgöra en forehandvolley ner på fötterna på motståndaren.


Finalen kom att spelas på en lite större sidobana. En stor läktare fanns på ena långsidan av banan och en mindre läktare bakom respektive spelarea. Sandra och Noppawan var inte direkt nervösa – mer förväntansfulla. Familjen hade skrivit sms och önskat lycka till, precis som några av hennes närmsta kompisar gjort.

Taktiken var glasklar – Sandra och Noppawan skulle äga matchen! Sandra vid nätet och Noppawan vid baslinjen.

Motståndare var Mallory Burdette och Sloane Stephens, två amerikanskor som varit fruktansvärt nära att åka ut redan i första omgången, där de pressades till ett matchtiebreak. Efter det har de dock spelat upp sig och inte tappat något mer set på vägen fram till finalen.

Om Patrik var frustrerad på läktaren över avsaknaden av energi i semifinalen så blev finalen raka motsatsen. Sandra och Noppawan görs sin i särklass bästa dubbelmatch någonsin i finalen! Matchen artade sig precis som man tänkt sig – man är offensiva och äger banan totalt. Sandra känner att hon inte kan missa vid nätet – hennes volley har aldrig känts som bra som nu! Hon var i ”zonen”.

Patrik kan knappt tro på förvandlingen från sin läktarplats. Sandra ser ut som en trimmat Duracell-kanin – hon är överallt!

Finalen i US Open slutar 6-0,6-2 till det svensk/thailändska paret. Glädjen är total när matchen var över! Andra coacher, åskådare och funktionärer ger både Sandra och Patrik oerhört mycket beröm för insatsen i finalen. Snacka om att vara bäst när det gäller!

Prisceremonin sker direkt efter matchen. Bollkallar kommer in med amerikanska flaggor. Tävlingsledarna med prisbord och pokaler intar snabbt banan. Damfinalen på en annan bana har precis tagit slut, varpå en stor del av den publiken stannar till och även kikar på den här prisutdelningen.

Fegt (?) nog får Noppawan skötta tacktalet. Hennes thailändska brytning lockar fram en hel del skratt och det är fler än Sandra som inte alltid förstår exakt allting som Noppawan försöker säga.


När Sandra utanför banan slår på telefonen vill vibrationerna aldrig ta slut. Sms:en rasslar in från vänner och familj som följt finalen via livescoren. Sofia Aridsson ställer blygt frågan om Sandra har lust att spela dubbel i seniorupplagan året efter… Intervjuer med diverse svenska kvällstidningar får också skrivas in i schemat.

Någon större arbetsbörda under turneringens gång har det annars inte blivit för Lars, Sandras agent. Alla är medvetna om att det är ett stort steg att gå från junior- till seniortouren, så förfrågningarna har ännu inte börjat droppa in.

För första gången under veckan fick Sandra efter finalen hålla presskonferens. Under veckan har det annars enbart varit de seedade- samt hemmaspelarna som behövt göra det.

I omklädningsrummet gratulerade alla som jobbade där henne, samt givetvis även fysioterapeuten som trots allt haft en stor del i Sandras framgång under veckan.

Och så Lars och Patrik givetvis. Den allmänna känslan är lycka och glädje, men Patrik kan ändå inte låta bli en liten, liten matchanalys.

- Det är precis så här du ska agera – är du klar över hur bra du är då? Säger han.

- Jag tyckte det kändes lite överdrivet, svarar Sandra. Var det inte för mycket?

- Nej för sjutton! Det var första gången du såg ut som ett riktigt proffs!

Följt av ett litet skratt, även om betydelsen av det hela givetvis är seriöst.

När det är dags att traska ut från Players Lounge kan Sandra inte låta bli att snika till sig en till sådan där galet god yoghurt. Som en liten extra bonus unnar hon sig också en Ben & Jerry glass som hela veckan legat där i frysboxen och sett så där fantastiskt god ut! Smak: ”Wich”. Sandra har suktat efter den hela veckan, men lovat sig själv att ta den först när tävlingen är över om hon gjort bra ifrån sig. Efter en ytterst kort betänketid kommer hon fram till att hon förtjänat den nu.


På kvällen firas det med champagne på restaurang SOHO i New York. Kön in till restaurangen visar sig dock vara längre än deras ögon kan nå. De tre hjältarna går fram och frågar dörrvakten om väntetiden och får en timma till svar. En väntetid som ingen av dem såg som särskilt lockande. Som tur är har man ju dock en agent i sällskapet till förfogande. Lars kliver bestämt längst fram i kön och berättar för de anställda att den unga tjejen i sällskapet faktiskt precis vunnit US Open och har av alla ställen i New York valt just deras restaurang att fira det på! Sekunderna som går innan sällskapet sitter vid ett bord med menyer i handen är knappast fler än 60 till antalet. Ibland är det bra att vara en vinnare!


Dagen efter är det dags för hemfärd. Någon helikoptersightseeing blir det inte den här gången. Sandra var kvar i tävlingen veckan ut och den enda spellediga dagen var för mulen för att det skulle vara värt det.

Den stora glaspokalen som hon vunnit packar hon ner i en kartong. Visserligen rätt otymplig som handbagage, men när hon berättar för säkerhetspersonalen vad det är för något så är det inte någon som överväger att neka henne den ombord.

Planet tar efter den sedvanliga proceduren med säkerhetsföreskriver luft. Sandra tittar ut genom fönstret och ser New York torna upp sig under henne.

Hemma i Sverige vet hon ännu inte om att ett rejält mottagande väntar henne vid ankomst. Storasyster Nadja, hennes föräldrar, morföräldrar och andra tennisintresserade har med stort intresse följt hennes framgångar och framförallt finalen via livescoren framför datorn. På Arlanda kommer mor, Nicole och morföräldrarna ta emot henne. Nadja och pappa Luigi fick istället stanna hemma och färdigställa det sista av festmåltiden som väntade.

Sandra, som aldrig kan sova på flygplan, var dock av förståeliga skäl rätt trött när hon kom hem, så något stort partaj blev det inte den här gången.

Det var dock inget som Sandra varken visste något om eller funderade över där hon satt i flygsätet nu. Istället tittade hon ut genom fönstret och njöt av stunden.

- Hit ska jag och spela igen, myste Sandra efter en intensiv, spännande och framförallt ytterst framgångsrik vecka.


Fotnot 1: Handväskan som Patrik till slut köpte var givetvis av fel modell. Den ligger nu nerpackad i en låda tillsammans med allt annat som Patrik har köpt fel på sina resor.

Fotnot 2: Tack vare att media skrev om Sandras skalp fick även folk utanför den ”inre elittennis kretsen” nys om Sandras framgång. När Nadja en vecka efter finalen var hemma hos en av hennes vänner från högstadiet berättade kompisens pappa, som Nadja inte hade en aning om var tennisintresserad, att han följt Sandras framfart i US Open och bad Nadja ”hälsa och gratta henne så mycket från en glad tennisentusiast”.



  • Facebook - Grey Circle
  • Instagram - Grey Circle
  • Twitter - Grå Circle

 Svenska Tennismagasinet  


Göteborgsvägen 89,
431 30 Mölndal, 
Sverige
Telefon: + 46 31 706 91 00
info@tennismagasinet.se
Öppettider
må-fr 09:00-12:00
13:00-17:00